Dagens elmarknad skapades i mitten av 90-talet med syftet att förvalta det överskott av produktionskapacitet som byggdes upp på 70- och 80-talet. Elanvändningen hade stagnerat och klimatfrågan var fortfarande i sin linda. Den geopolitiska situationen var lugn och totalförsvarstänkandet tappade i relevans efter järnridåns fall.
Kärnan vid reformeringen var den så kallade dagen före-marknaden där elproducenter och elkunder dagen innan leverans bjuder in till vilket pris man är villig att sälja och köpa elen för. Affärsverket Svenska kraftnät tar sedan i drifttimmen över det fysiska ansvaret för elsystemet för att garantera att utbud och efterfrågan möts varje sekund. Det här kortsiktiga upplägget har tjänat oss väl så länge marginalerna i elsystemet har varit goda och fokus har varit på att förvalta det befintliga systemet. Frånvaron av ett långsiktigt ansvar för elsystemets utveckling har hittills inte varit ett stort problem.
Men i dag ser verkligheten fundamentalt annorlunda ut. I takt med att verkligheten har förändrats har det blivit allt tydligare att dagens kortsiktiga elmarknad inte förmår att hantera de utmaningar vi nu ser. Det är framför allt tre omvärldsfaktorer som särskilt sticker ut och som gör en översyn av elmarknaden brådskande:
1.Vårt historiska överdimensionerade elsystem är redan i dag underdimensionerat. Även om vi fortfarande har ett överskott av elenergi i landet som helhet på årsbasis så är de regionala skillnaderna stora. Södra Sverige har ett snabbt växande effektunderskott (importbehov) och de kallaste dagarna kan underskottet bli uppemot 9 000 MW, motsvarande nio kärnkraftsreaktorer av dagens storlek.
Vi har ännu inte tvingats koppla bort kunder på grund av elbrist men systemet är ofta ansträngt och reservkraftverket i Karlshamn användes förra året mer än de föregående tio åren tillsammans. I norra Sverige är läget mer gynnsamt men i takt med att elektrifieringen av tung industri accelererar kommer också överskottet i norr att förvandlas till ett underskott. När överskottet i norr försvinner går också läget i syd från ansträngt till akut. Marknadens utfall har visat sig vara oacceptabelt från ett politiskt perspektiv.
En ljusglimt är att investeringarna i framför allt landbaserad vindkraft de senaste åren har legat på höga nivåer vilket, så länge det finns tillräckligt med reglerkraft, tillför billiga kilowattimmar som sänker den totala systemkostnaden. Men det räcker inte. För att elsystemet ska fungera långsiktigt behövs en balans av planerbara, flexibla och väderberoende kraftslag som tillsammans kompletterar varandra och ger ett stabilt och kostnadseffektivt system varje timme på året oberoende av väder.
2.Klimatomställningen innebär att elanvändningen behöver dubbleras på bara drygt 20 år. Om vi inkluderar den vatten-, kärn-, bio- och vindkraft som når slutet av sin planerade livslängd under denna period behöver investeringarna uppgå till omkring 10 TWh per år, varje år i över 20 år.
Det är en dubbelt så hög investeringstakt jämfört med när vi på den reglerade elmarknaden under 70- och 80-talet byggde ut elsystemet genom kärnkraften i en takt som internationellt sett var mycket hög. Att lita på att dagens kortsiktiga elmarknad klarar av att driva denna historiskt snabba elektrifiering är därför ett stort risktagande.
3.Den geopolitiska situationen sätter leveranssäkerheten och självförsörjningen i ett helt nytt ljus. Södra Sverige, där 70 procent av industrin alltjämt finns, har blivit väldigt exponerat mot de kontinentala fossilpriserna. Kombinationen av bristen på planerbar kraft, kraftigt ökade fossilpriser och fler utlandsförbindelser från Norden har gjort att det svenska elsystemet har delats på mitten.
År 2021 betalade elkunderna i de två södra elområdena 35 miljarder kronor mer för elen jämfört med om elpriset hade varit detsamma som för elkunderna i de två norra elprisområdena. 2022 pekar på väsentligt högre prisskillnader än så. Det här leder till den paradoxala situationen att även om det svenska elsystemet till 98 procent är fossilfritt så blir södra Sverige helt exponerat mot de turbulenta fossilmarknaderna på kontinenten.
Långsiktigt finns det bara en trovärdig väg ur denna situation. Sverige måste systematiskt bygga tillräckligt mycket fossilfri elproduktion, framför allt i södra Sverige, så att vi återigen kan göra oss oberoende av fossilmarknadernas nyckfullhet och geopolitiska instabilitet.
Den kortsiktiga elmarknaden är inte det enda som står i vägen för att Sverige ska kunna elektrifieras i den takt som krävs. Det finns fortsatt stora problem med bristande långsiktiga villkor för utvecklingen av elnäten med bland annat långsamma och oförutsägbara tillståndsprocesser, vilket även bromsar investeringar i vindkraft och vattenkraft. Investeringarna skulle kunna genomföras här och nu, men elmarknadens utformning är en fråga som sett till dess långsiktiga strategiska betydelse inte har diskuterats i den mån den förtjänar.
Bristen på långsiktigt ansvar innebär att dagens elmarknad inte är konstruerad för att hantera den nya verkligheten på ett trovärdigt och förutsägbart sätt. Efter vinterns omfattande energikris kan vi konstatera att elmarknaden förvisso kortsiktigt hanterade situationen – inga kunder har blivit bortkopplade på grund av elbrist – men det har skett genom extrema och kraftigt volatila prissignaler.
Marknadens utfall har visat sig vara oacceptabelt från ett politiskt perspektiv, och regeringen såg sig till sist tvungen att ingripa genom en elpriskompensation till hushållen. Mycket lite tyder på att kommande vintrar blir annorlunda.
Ingen är nöjd med denna situation. Bristen på förutsägbarhet gör att industrin tvekar inför avgörande elektrifieringsinvesteringar, hushållen börjar få svårt att hantera sina elkostnader och elproducenterna får det mycket svårt att överblicka investeringar som ofta har flera decenniers livslängd.
Utgångspunkten för en reformerad elmarknad bör inte vara att skrota den marknad vi redan har, utan att utveckla den med långsiktiga instrument för ökad förutsägbarhet och lägre risk för alla – industri, hushåll och elproducenter. I stället för att vara ett mål i sig själv måste elmarknaden i högre grad betraktas som ett medel som ska bidra till att vi når våra klimat-, närings- och säkerhetspolitiska mål.
De tänkbara reformerna är många och har alla sina för- och nackdelar. Framför allt handlar det om att hitta en lämplig fördelning av risk och kostnader mellan kunder, producenter och staten. Lyckligtvis är vi inte ensamma i denna omställning utan har mycket att lära från internationella föregångare. Ett lämpligt första steg vore att skyndsamt tillsätta en statlig elmarknadsutredning som får i uppdrag att föreslå konkreta reformer som kan komplettera dagens alltför kortsiktiga marknad.