50/50-fonden har gett fler flickor möjlighet att spela fotboll i Kista

Hej Sonja, berätta hur började din resa inom fotbollen?

– Min fotbollsresa började med att jag gled in på ett bananskal via min son. Han började spela fotboll här ute, men efter ett år så stod laget utan tränare. De andra föräldrarna vände sig till mig och sa ”Sonja, du är klassförälder och allting, du fixar det här”. Så jag blev lagets tränare helt enkelt. Vi gjorde en otrolig resa med laget, vi gick från att vara fem till 45 spelare.

Hur var det att som kvinna kliva in i tränarrollen när du började?

– Jag klev in i männens värld och det var tufft. Kicki Bellander från Stockholms fotbollsförbund var mitt stora stöd eftersom allt var så nytt för mig. Sen har jag aldrig varit rädd för att fråga mig fram.
Jag gick en del utbildningar där jag var ensam kvinna och det var jag som ställde alla frågorna medan männen satt och nickade glatt med ett leende på läpparna. Så jag förstod ju ganska snabbt att männen inte ville erkänna att de inte kan.

– Jag minns speciellt en match med min sons lag. Då var det en tränare från laget vi skulle möta som inför matchen hånat våra spelar för att de hade en kvinnlig tränare. Han hade sagt att "det här tar vi lätt, de har ju en kvinnlig tränare”. Jag tänkte att ”nu ska gubben få se”. Så jag triggade mina spelare och vi vann matchen rätt så stort. Men jag kunde ju inte vara tyst, så efter matchen gick jag fram och sa ”vinsten blev på grund av att de har en kvinnlig tränare” och så vände jag på klacken och gick.

Berätta, vad ni gjorde för pengarna från 50/50-fonden?

– Vi åkte på läger bland annat. Där tränade vi faktiskt inte fotbolls alls utan jobbade med värdegrunden i klubben. Jag vet inte hur det ser ut i andra områden, men jag vet vad vi har för utmaningar hos oss. Ledarna som åkte med på lägret berättade att det var lite tufft, eftersom många av de tjejer som åkte med aldrig hade varit på läger tidigare. Men efteråt såg ledarna mervärdet av det. Att flickorna såg varandra oavsett om man var i samma träningsgrupp eller inte, de stärkte varandra och gladdes åt att få göra någonting tillsammans förutom fotbollen.

– Med medlen har vi även lyckats rekrytera fler flick- och tjejledare och det har skapat ett större intresse på flicksidan här ute. Vi syns på ett helt annat sätt och då kommer det ju fler tjejer som vill spela.

– Det är främst ungdomar som vi har rekryterat till något som vi kallar "Unga ledare". Vårt koncept är att lokala ungdomar får utbilda sig och kliva in i ett ledarskap. Vi ger dem ett arvode och de får erfarenheter som de kan ta med sig i andra sammanhang. Jag har varit referenser åt många av de här ungdomarna genom åren. De flesta får ju jobb sen. För det här är startskott för deras kommande yrkesliv, eftersom vi fostrar dem att bli bra ledare och ta ett ansvar.

– Vår utmaning nu är att vi har ledarbrist på pojksidan. Därför ska vi ha en träff med flera av de unga tjejledarna, jag vill försöka få dem att tänka att de kan bli ledare även på pojksidan. Bara för att du är tjej så innebär det ju inte per automatik att du ska kliva in och träna ett flicklag. Vi måste visa att tjejer kan ta plats och att tjejer har samma kunskaper, ibland kanske mer.

Förutom att jobba med att få fler tjejer att träna pojklag, vilka andra utmaningar kommer ni ta er an framöver?

– Vi vill på sikt kunna starta upp ett damlag igen. Nu är det tre år sedan vi hade ett damlag och vi har satt som mål att ha ett lag till 2025.

Vi tackar Sonja för att vi fått följa upp vad som hänt sedan de fick ta emot pengar från 50/50-fonden och önskar Kista SC lycka till med sitt fortsatta arbete för en mer jämställd fotboll.