Ellevio besöker ostronbonden Åsa på Kalvö

Solen gassar på morgonen när jag möter upp Patrick i Fjällbacka hamn, en fransman som fann kärleken och flyttade till Sverige på 80-talet. Nu driver han båttaxi-verksamhet i Fjällbacka. En kvart senare släpper han av mig på Kalvö där Elleviokunden Åsa Hardin tar emot med hunden Nilla.

Hon frågar rätt omgående om vi inte ska åka ut till ostronbankarna? Sagt och gjort tar vi oss ut till en skyddad vik en kort båtfärd från ön. Åsa visar pedagogiskt hur man mäter siktdjup, det vill säga hur många meter man kan se ner i havet, och förklarar hur och varför vattenprover tas för att lämnas in till Livsmedelsverket och SMHI i Uddevalla varje vecka. På ön intill odlingen har Åsa även en egen fyr som heter Snig.

Ostronen gör en viktig insats för miljön

Åsa visar skillnader mellan de två olika arter av ostron som odlas här; den svenska ”platta” (Ostrea Edulis) samt den franska (Magallan Gigas) som även kallas japanska ostron i folkmun. Jag blir snabbt upplyst om att ostron inte är något skaldjur, vilket är en vanlig missuppfattning enligt Åsa, utan en mollusk.

– Det häftiga med ostron är att de gör en viktig insatts för miljön då de filtrerar och renar vattnet i havet. Under en timme kan ett enda ostron filtrera cirka 7,5 liter vatten. Tio ostron kan alltså under ett dygn filtrera uppemot 1 800 liter vatten. Dessutom är de världens mest mineraltäta råvara, säger Åsa.

Efter besöket ute på ostronbanken tar vi oss tillbaka till Kalvö och Åsa visar oss odlingarna som ligger närmre hamnen. Hon förklarar att de olika ostronsorterna inte konkurrerar med varandra eftersom de trivs på olika djup men för enkelhets skull ligger de separat med en sandbank emellan.

Solen bränner rejält så vi slår oss ner i skuggan på verandan hemma hos Åsa och Anders.

Hur kommer det sig egentligen att du arbetar med ostron?

– När Anders blev svårt sjuk så förändrades tillvaron helt för oss och livet ställdes på sin spets. Då beslutade vi oss för att sälja allt vi hade och flytta från Lerum till vårt hus här på Kalvö och jag började jobba med båttaxi. Sen gick vi olika kurser och lärde oss mer och mer om ostron, som vi ju hade naturligt på tomten, och på den vägen är det. Här ute är det tyst och skönt för Anders som behöver det.

Paret har bott tolv år på ön men släkten har gått att spåra så långt tillbaka i tiden som 1678. Ostronsafari har de erbjudit i tio år. De första åren fick de lägga mycket tid på att söka tillstånd och lösa administration men beskriver att de fick bra stöd av myndigheterna när de bad om hjälp.

Hur många gäster tar ni emot per år?

– Ingen aning faktiskt, säger Åsa och vänder sig till maken Anders som försöker räkna efter. Under augusti–oktober är det ofta fullbokat, det blir även en del konferenser och events. Under sommarmånaderna, juni–juli, är det stängt för då leker ostronen. Det vill säga då de parar sig.

Anders berättar att gästerna oftast är lite stela när de kommer ut till ön, men att de snabbt slappnar av och påpekar att det är kul att se hur miljön förändrar gästerna. Alla vill veta hur det är att bo här ute på vintern och hur många ostron paret äter per dag.

Kunskap om havet – ett måste

Hur är det då att bo här ute på vintern?

– Du måste kunna en hel del om båtar och sjön. Ha kunskap om havet helt enkelt. Dagen efter en storm ska man till exempel inte ge sig ut på havet. Det kan flyta runt stockar, nät och så vidare. Det finns heller ingen sophämtning eller färdtjänst. Sådant som man tar för givet på fastlandet saknas till stor del här ute i skärgården. Och vi måste ha mat och basvaror hemma så att vi kan klara tre veckor. Det har vi alltid, berättar Åsa.

Och hur många ostron äter ni på en vecka?

– Det blir nog ett par, kanske tre om dagen. Man bör inte äta fler än sex ostron brukar jag säga eftersom det kan vara svårt för magen att smälta. Och det skulle ju bli minst sagt konstig stämning om jag själv inte ville äta av det vi serverar våra gäster, säger Åsa.

Hon tycker svenska ostron är godast, men förklarar att smaken ändrar sig med årstiderna. När det är varmt så framträder den mer metalliska smaken i de svenska. Vattenkvaliteten påverkar också. Som tillbehör passar vår egen vinägrett såklart bäst till, säger Åsa med glimten i ögat och bjuder på ett tips; om man tycker att ostron är lite svåra att tugga så är ha i gurka som har lite crunch i sig, i vinägretten. Det brukar hjälpa.

Vad är det bästa med att bo på en ö?

– Att man lever med ljuset och mörkret. Lugnet och att det är så vackert säger Åsa och pekar på utsikten. Vi klarar oss bättre här ute än folk inne i stan. Vi har vatten, utedass och så vidare, så vi klarar oss alltid. Om krisen kommer så har vi har alltid tillräckligt hemma.

Vad är viktigt för dig personligen?

– Hälsa och familjen är givetvis det viktigaste. I den situationen som vi hamnade i när Anders blev sjuk så var flytten hit helt avgörande. Anders har alltid gett mig fria tyglar och det är jag väldigt tacksam över. Havet är mitt element och ett rent hav är extremt viktigt för mig. Jag lever efter mottot ”det jag tycker är riktigt kul ska jag bli otroligt bra på”. Och det har jag faktiskt lyckats med, säger Åsa stolt.

Liten påverkan på naturen

Vad betyder ”hållbart” för dig?

– Vi försöker göra så lite påverkan på naturen som möjligt. Vi slänger till exempel tillbaka alla skal i havet så att de blir grogrund för nya ostron. Huset som vi byggde här går att plocka ner i minsta beståndsdel när det inte fyller någon funktion längre. Det fanns med i planerna när det ritades, att det inte skulle lämna några spår efter sig. Vi har även bytt ut alla vitvaror till att vara så energisnåla som möjligt.

På tal om energisnål. Märker ni av elektrifieringen här ute i skärgården?

– Jag är positiv till elektrifieringen, jag vill ju vara så miljövänlig jag kan. Jag skulle inte irritera mig på eventuellt försämrad utsikt från till exempel havsbaserad vindkraft, men jag är orolig för hur det kanske skulle påverka ostronen och andra bottenlevande djur negativt genom vibrationer. Jag skulle gärna se mer forskning på det området. Vi har ingen elmotor på båtarna men den gamla snipan som vi har drar max 25 liter per säsong och den lite större båten drivs med miljödiesel.

Paret har inte skaffat elbil och Åsa förklarar varför:
– Nej vi har en bensindriven bil. Vart skulle vi ladda? Infrastrukturen måste verkligen byggas ut längs med kusten om vi ska kunna ta det klivet. Vi som bor på en ö kan ju inte ladda hemma.

Läser av mätaren varje dag

Ellevio byter ut alla elmätare till nya smarta versioner hos kunder över hela landet och i år sker det på västkusten. Totalt ska drygt en miljon mätare bytas ut. Jag frågar om installationen av den smarta elmätaren som paret nyligen fick installerat på ön gick bra?

– Ja det gick hur snabbt och smidigt som helst, jag tar en promenad ner till mätaren varje dag och läser av den, säger Åsa.

Vet du om att du kan se din förbrukning i Ellevios app eller på mina sidor?

– Nej det kände jag inte till. Då ska jag ladda ner den, säger Åsa och ler.

Jag har dock mina misstankar om att hon kommer fortsätta sin dagliga promenad till elmätaren och det är ju helt i sin ordning.

Tips i trakten kring Fjällbacka

Nu börjar det bli hög tid att runda av min intervju med Åsa. Har hon några tips till de som planerar att besöka trakten i sommar?

– Man ska absolut ta en båttur. Sen finns det mycket historia häromkring. Exempelvis finns det en krigskyrkogård på Stensholmen från första världskriget. Fiskarna fick betalt för att plocka upp liken och de fick mer för officerare. Väderöarna är också väldigt fint men annars kan man med fördel bara ligga på någon ö och njuta. Allt går i havets tecken, avslutar Åsa.

Precis innan Patrick kommer tillbaka för att hämta upp mig vid bryggan plockar Åsa upp en korg med ostron från havsbotten, plockar ur några krabbor som har hamnat däri, öppnar ett ostron och räcker över det till mig. Det smakar salt hav och vi säger hej då till varandra.