När elen kom till Stockholm

Historia

Belysning på S:t Eriksgatan på 1930-talet.

Det kanske är svårt att tänka sig i vår upplysta värld att den kungliga huvudstaden Stockholm för bara cirka 140 år sedan var en relativt mörk stad. I elektricitetens början gjorde stadens första kommunala elverk att drygt 1 000 glödlampor kunde skapa ökad trygghet på Norrmalm under kvällens mörka timmar. Nu är tillgången till elektricitet i Stockholm en självklar del av våra liv, och en viktig del i Ellevios verksamhet som möjliggörare för den hållbara omställning som just nu pågår. Häng med på en vindlande resa från den första glödlampan till nutidens moderna, elektrifierade huvudstad.

Under 1800-talets sista kvartal växte Stockholm med många invånare, cirka 200 000 personer flyttade in till staden på grund av industrialiseringen. En utveckling som till stor del möjliggjordes av elektrifieringen. Det var den privata sfären som var först ut med att försöka få fram elektricitet till belysning i Stockholms stad. Bland annat gjorde Sommelius & kompanis oljefabrik under 1877 försök att få till utomhusbelysning med hjälp av elektricitet.

Något år efter togs de första inomhuslamporna kopplade till elektricitet i bruk på kända Blanch’s Café som var ett välbesökt nöjespalats vid Kungsträdgården, mitt i centrala Stockholm. Tyvärr så osade dem lite för mycket så man flyttade nästan direkt ut dem i caféts trädgård. Efter det här följde många privata experiment i staden för att få fram elektricitet och fler och längre sträckor av gator belystes genom privata initiativ, som exempelvis Villagatan och Karlavägen. 1886 fanns nära 6 000 belysningspunkter med glödlampor utomhus och 100 båglampor som fick ström från ett 50-tal privata elleverantör. Två år senare, 1888, invigdes Stockholms första elektricitetsverk i privat ägo, vid Slottsbacken bakom Finska kyrkan. Verket försåg hela Gamla stan med elektriskt ljus.

Video: Se vår filmserie om Stockholms elhistoria

Stockholm stad tar över elutbyggnaden

I början var det privat finansiering som drev elektricitetens utveckling. Men i slutet av 1800-talet bestämde sig Stockholm stad för att ta kommando över utvecklingen och började avslå fler och fler privata förfrågningar. Stadens företag Stockholms gasverk, där Klaragasverket ingick, hade under de här åren ansvar för stadens gatubelysning som omfattade cirka 4 000 gaslyktor. Samtidigt planerade man för att bygga ett eget elverk och på bara några år byggdes Brunkebergsverket, som stod klart 1892 i korsningen Mäster Samuelsgatan och Regeringsgatan. Verket försörjde, till att börja med, bara Norrmalm med ström.

1897 bytte Stockholms Gasverk namn till Stockholms Gas- och Elektricitetsverk, ett namn som kom att ändras flera gånger under de kommande decennierna till att landa i namnet Stockholm Energi 1990.

120 kilometer ledningsnät och 50 000 glödlampor

Elektricitetens utveckling gick snabbt i Stockholms innerstad och 1897, när Allmänna konst- och industriutställningen gick av stapeln ute på Djurgården, försörjde Brunkebergsverket stadsdelarna Norrmalm och Blasieholmen samt delar av Strandvägen och Humlegården med ström i ett ledningsnät som var cirka 120 kilometer. I staden fanns det då 50 000 glödlampor, 1 100 båglampor och 85 motorer som matades med ström från kommunala och privata anläggningar. Brunkebergsverket, som ritades av dåtidens stjärnarkitekt Ferdinand Boberg, fick sin ström från två kokseldade ångmaskiner som drev varsin dynamo. Som buffert fanns extremt stora ackumulatorbatterier.

­- Man använde likström på den tiden, men på grund av stora spänningsfall kunde verket bara leverera ström till ett mycket begränsat distributionsområde, berättar Ingemar Karlsson, pensionär, tidigare anställd på Ellevio och högst delaktig i Stockholms elektrifiering sedan 1974.

Redan när Brunkebergsverket invigdes hade staden förstått att kapaciteten inte skulle räcka för framtiden och man planerade för ett större verk i Hjorthagen. Värtaelverk, som senare bytte namn till Värtaverket, togs i bruk 1903 och år 1911 var elverket så utbyggt att man kunde lägga ner produktionen vid Brunkeberg.

- När Värtaverket tog över produktionen från Brunkeberg byggdes samtidigt fyra fördelningsstationer inne i stan för att kunna utöka distributionsområdet. Från 1911 till 1918 producerades all el som användes i Stockholm i Värtan, säger Ingemar Karlsson.

Tulestationen i Stockholm är dekorerad med röd Övedssandsten, byggnaden är ritad av Ferdinand Boberg.

De fyra fördelningsstationer byggdes i Värtan, Katarina på Södermalm, Kronoberg på Kungsholmen och Tule på gränsen mellan Norrmalm och Vasastan.

Energibehovet växte snabbt

Under tidigt 1900-tal var det många som trodde att gasanvändningen skulle minska och elektriciteten ta över helt. Tack vare den tekniska utvecklingen av exempelvis motorer till industrin, hissar och spårvagnar ökade det totala energibehovet så pass mycket att båda energislagen växte. Tillgång till inomhusbelysning gjorde att industrierna kunde införa skiftarbete och bli mer produktiva, och tillgången till elektricitet gjorde att fabrikerna kunde flytta längre från energikällan. De elektriska spårvagnarna började köras på Södermalm 1901 och 1909 tändes Stomatolskylten vid Katarinahissen – ett av Stockholms klassiska blickfång och Sveriges första rörliga ljusreklam. I hemmen ökade produkter som drevs av el som lampor, strykjärn och spisar vilket ytterligare drev på energibehovet.

Både Brunkeberg och Värtan var ångkraftverk som drevs med importerad koks, det vill säga upphettad kol. På grund av första världskriget blev det både dyrt och svårt att få tillgång till koks. Stockholm stad hade tidigt varit förutseende och börjat titta på vattenkraft som en alternativ energikälla och redan 1904 hade man köpt fallrättigheter i södra Dalälven. Untra vattenkraftverk sattes i drift 1918 och anslöts till Värtan genom två stycken 12 mil långa luftledningar på 110 kilovolt, med frekvensen 25 hertz. Det var första gången en så hög spänning användes i Sverige.

Det ökande behovet av elektricitet och stadens snabba utbyggnad gjorde att det mellan åren 1906–1933 tillkom flera nya fördelningsstationer:

  • 1906 Djurgården
  • 1911 Enskede
  • 1914 Lillsjö
  • 1914 Nybyhov (Liljeholmen)
  • 1925 Östermalm
  • 1926 Högalid
  • 1929 Älvsjö (Beda)
  • 1931 Brunkeberg 2
  • 1933 Danviken
  • 1940 Ängby

Flera är i drift i Ellevios elnät än idag, även om de byggts om och moderniserats flera gånger sedan de byggdes.

Från likström till växelström

Fram till att stamnätet drogs till Solvalla 1936 var det de två 110 kV luftledningarna från Untra kraftverk vid Dalälven som försåg Stockholm stad med ström. Några av Stockholms kranskommuner byggde under de här åren egna privata kraftverk och var självförsörjande på el, som exempelvis Uddby vattenkraftstation i Tyresö (1897) och Lidingö elverk i Hersby (1910).

- ­Först 1928 började Stockholm distribuera elen i form av växelström och succesivt byta ut likströmsnäten. I samband med det bestämde staden att man skulle fördubbla frekvensen i nätet från 25 till 50 hertz. 1930 invigdes Lanforsens kraftverk nedströms Untraverket i Dalälven med en ledning på 50 hertz som anslöts till Untra. Det innebar att en av luftledningarna från Untra till Värtan nu fick en frekvens på 50 hertz, medan den andra fick ha kvar 25 hertz. I mottagaränden i Värtaverket fanns ett ställverk för vardera frekvens, för en succesiv övergång till enbart 50 Hz. Sedan 1950 är det 50 hertz i samtliga nät i Stockholm, förklarar Ingemar Karlsson.

Vattenkraft blir den vanligaste energikällan

En stor anledning till att det blev vattenkraft som drog det längsta strået i tävlingen med ångkraftverk och kolkraftverk var de tekniska innovationer som kom till långt tidigare. Redan 1879 uppfanns transformatorn och några år senare utvecklade Nikola Tesla tekniken för växelström. Det här gjorde att man kunde nyttja kraftkällor som låg på längre avstånd, och det var avgörande för vattenkraftens utveckling. Även risken för brist på kol och ransoneringar under första världskriget gjorde att intresset för vattenkraft växte. Det var lokala elverk som skötte utbyggnaden av elektriciteten i Sverige i början och ledningarna lades lite hur som helst. I takt med att distributionsnäten började byggas ut och regionnät och stamnät utvecklas började fler bolag samarbeta och nya standarder såg dagens ljus.

Den första stamnätsförbindelsen togs i bruk 1936 och gjorde att det gick att skicka el mellan älvarna i norr och mellersta och södra Sverige. Det var också då den första 220 kilovoltledningen byggdes mellan Krångede kraftverk vid Indalsälven till Horndal utanför Avesta.

- Stockholm stad hade stora andelar i Krångede och hade samma år, 1936, byggt en egen 220 kilovoltledning från Horndal till Solvalla. Tack vare det fick Värtan en tredje 110 kilovoltledning i luften, via transformering 220/110 kV i Solvalla, för att täcka stadens konstant ökande elbehov, förklarar Ingemar Karlsson.

220 kV ledningen till Solvalla förlängdes 1939 till Skanstull som därmed avlastade Värtaverket, och ett tänkt kolbaserat ångkraftverk i Skanstull kunde skjutas på framtiden.

Vattenkraft från Norge

När andra världskriget började infördes det ransonering på många varor, och elen var inget undantag. Den 1 oktober 1942 infördes elransonering och det enda som lyste upp kvällens mörker var gatubelysning och bilarnas ljuslyktor. Trots kriget fortsatte stadens utbyggnad av vattenkraft. År 1944 byggde Stockholm stad Järpströmmens vattenkraftverk i övre Indalsälvens nära Åre och 1954 Svartforsens vattenkraftverk. Bägge två anslöts till Krångede kraftverk för vidare färd till Stockholm.

- Efter krigsslutet hade Norge brist på investeringsmedel vilket gjorde att man upplät vissa tillgångar för utländsk exploatering. Det medförde att Stockholm stad kunde få en upplåtsrätt att bygga ett vattenkraftverk i Norge mot att få 50 procent av produktionen under 25 år. År 1960 stod NEA vattenkraftverk klart i Norge, och det anslöts via Stockholms Vattenkraftverk i Järpströmmen, i övre Indalsälven. Sen överfördes kraften vidare genom stamnätet med slutstation Stockholm, säger Ingemar Karlsson.

Stockholm växer längs med tunnelbanan

Efter andra världskriget ökar stockholmarnas energianvändning snabbt igen och samtidigt ökar även tillgången till hushållsapparater i hemmen. Den första tunnelbanesträckan mellan Slussen och Hökarängen invigs 1 oktober 1950, och Stockholm och nätets utbyggnad växte längs med tunnelbanenätet där Stockholms förorter byggdes. Mellan åren 1940 och 1961 tillkom fördelningsstationer i Ulvsunda, Gubbängen, Västertorp, Vällingby, och Västberga. Samtidigt förstärktes en del av de äldre stationerna för att kunna möta elbehovet. En ny anslutning till stamnätet byggdes i Beckomberga 1952, Hässelby ångkraftverk invigdes 1959 och Högdalens ångkraftverk 1970. I Högdalen och Värtan installerades dessutom stora gasturbiner för reservkapacitet, som användes exempelvis vid torrår eller när annan kraftbrist uppstod.

Driftcentral på 1960-talet.

Sverige räknades under 60-talet till ett av de länder där den elektriska utbyggnaden hade kommit längst. Det är också på 60-talet som utbyggnaderna av älvarnas vattenkraft stannar upp, mycket på grund av motstånd i samhället som ville att de orörda nationalälvarna skulle sparas. Det här gjorde att alternativ till vattenkraft plötsligt blev mycket intressantare vilket gjorde att kärnkraft, ånga och olja blev viktiga komplement till vattenkraften.

- Den billiga elen gjorde att det blev populärt med direktverkande el i hemmen på 1970-talet. Elen var ju väldigt billig under de här åren, när jag började 1974 på Stockholms Energiverk (senare Stockholm Energi) var natt-taxan 1 öre per kilowattimme, minns Ingemar Karlsson

Avregleringen skapar nya bolag

Under åren fram till 1980-talet hade det pågått en ständig förstärkning och utbyggnad av elnäten i Stockholm och resten av Sverige. Det ändrades och i mitten/slutet av 80-talet började elbolagen fokusera mer på ren förvaltning. 1990-tal kom med finanskris och avreglering. Politikerna ville se mer konkurrens på marknaden, så 1996 genomfördes den avreglering som hade beslutats några år tidigare, som innebar att elproduktion, elhandel och elnät skulle separeras och respektive verksamhet skulle ligga i separata bolag. De svenska elproducenterna kunde nu sälja sin el på den nordiska elbörsen som Sverige anslöt sig till. Elhandlarna i sin tur köpte från börsen och sålde vidare till konsumenterna. Elnäten fortsatte att vara monopol, som det är fortsatt än idag, och började övervakas av en ny myndighet i samband med avregleringen, nuvarande Energimarknadsinspektionen. 

- Tre år efter avregleringen bildades Birka Energi, en sammanslagning av Stockholm Energi och Gullspångs Kraft. Det nya bolaget ägdes till hälften av Stockholm stad respektive IVO/ Stockholm Energi hade precis innan sammanslagningen köpt upp nätverksamheten i Täby, som då hade cirka 30 000 kunder samt Lidingö med cirka 20 000 kunder. Något år efter sammanslagningen köptes även Ekerös elnät, berättar Ingemar Karlsson.

År 2002 förvärvar Fortum resterande 50 procent av Birka Energi utom fjärrvärmedelen, och fram till 2015 är det Fortum som har ansvar för bland annat nätet i Stockholm stad och flera av grannkommunerna. Efter flera år av ren förvaltning av näten börjar nätbolagen en bit in på 2000-talet att åter investera i nätens utbyggnad. Delvis beroende på kundernas ökande krav på förbättrad leveranssäkerhet, delvis på grund av det ökande fokuset på en grön omställning i samhället och byggandet av förnybar elproduktion som vind- och solkraft. År 2015 bildas Ellevio, och samma år köper det nybildade konsortium hela Fortums svenska nätverksamhet. Ellevio tar därmed över ansvaret för elnäten i Stockholm, Täby, Lidingö, och Ekerö, tillsammans med stora områden i övriga mellan-Sverige. Åren efter köper man även upp Nynäshamn Energis och Elverket Vallentunas nätverksamhet.

Stockholms gröna omställning

Idag har den gröna omställningen en stor påverkan på både näringsliv, samhälle och individer. För att nå klimatmålen måste de fossila bränslena minska och tillgång till grön el öka. För att Stockholms stad ska kunna göra en snabbare omställning inledde Ellevio bland annat 2020 en ombyggnation av kraftledningen mellan Beckomberga och Bredäng. Och 2021 påbörjades en ombyggnation av ställverket i Värtan, ett projekt som ska vara klart 2026 och är det mest komplexa, och största, stationsprojekt som Ellevio någonsin genomfört.

Så här ska den nya stationen i Värtan se ut.

Så nu med drygt 140 år på nacken går Stockholms elnät mot en ny era. Med mer kapacitet i näten och tillgång till fler hållbara energislag blir den ”nya” elektrifieringen en lika viktig möjliggörare för tillväxt i ett framtida hållbart Stockholm som nätutbyggnaden var för dåtidens tillväxt i Stockholm kring förrförra seklet.  

Det kommer vi berätta mycket mer om framöver.

Varje dag, året om förbättrar och moderniserar vi vårt elnät.

Vad vi gör

Sidan uppdaterad 14 februari 2024

Hjälpte den här sidan dig?