Elens utveckling: När elen kom till bästa västkusten

Att få tillgång till el som underlättar ens vardag var verkligen inget som tidigare generationer i Sverige hade någon koppling till. För dem var det kol, koks, olja och ved som var de främsta bränslekällorna fram till slutet av 1800-talet. För det var först i slutet av 1800-talet som tekniken för att kunna utvinna elektricitet utvecklades. I början användes elen framför allt till belysning. De vanligaste för de som ville ha elektrisk belysning var då att skaffa sitt privata lilla värmedrivna ångverk. Ett verk med begränsad räckvidd, som oftast bara räckte till en kortare gatusträcka eller mindre lokal.

Göteborg först i landet

Först i Sverige med att anlägga ett elektricitetsverk var Göteborg 1884, och Halmstad var en av de första städerna på landet i Sverige som började bygga ett elektricitetsverk, år 1890. Verket levererad el till knappt 1 000 glödlampor, till bland annat butiker och restauranger. År 1885 var det fortfarande bara Stockholm, Göteborg, Härnösand och några få ytterligare undantag som hade offentligt ljus till exempelvis gatubelysning. Göteborg var även tidiga med att elektrifiera sin spårvagnstrafik, vilket gjordes i slutet av 1800-talet.

Vattenkraft tar över som energikälla

I början av 1890-talet hade ett 20-tal orter i Sverige egna elektricitetsverk och de flesta låg i ett stråk mellan Stockholm och Göteborg. När 1900-talet tar sin början är det fortfarande mycket stora regionala skillnader när det kommer till tillgång till el i Sverige. I storstäderna blev tillgång till el sakta en vardag medan många mindre och halvstora orter fortfarande inte hade fått el. Vattenkraft blir den vanligaste energikällan. Vid 1900-talets början utgjorde den cirka 60 procent av Sveriges totala elkraft och från och med 1910 hade elen en utvecklingstakt på cirka 7 procent per år i Sverige. Det är också nu runt 1910 som även landsbygden börjar elektrifieras i större skala. Den snabbaste utvecklingen sker i den landsbygd som har nära till industrier med vattenkrafttillgång samt i tätbefolkade byar på slätterna dit det var enklare att dra el.

Laholm och Halmstad tidigt ute

Halland som landskap hade goda geografiska förutsättningar för vattenkraft med sina kända åar Viskan, Ätran, Nissan och Lagan och dess tillflöden samt Kungsbackaån. Först ut med elektriskt ljus i Halland var Laholm, som sedan tidigare hade en kvarn i Laholmsfallen och vid årsskiftet 1889/1890 drogs det bland annat in elektricitet till rådhuset. Under samma år fick även några industrier längs Nissan tillgång till el för belysning.

-- Elektricitetens utveckling i Halland har alltid haft en stark koppling till två av Sveriges äldsta kommersiella kraftbolag. Yngeredsfors Kraft som bildades 1899 och idag är en del av Ellevio och Sydsvenska Kraftaktiebolaget bildades 1907. Sydkraft som bolaget kallades blev senare uppköpta av Eon, berättar Tomas Bergqvist, områdesansvarig för Halland på Ellevio.

Älvarna skapade förutsättningar

De två bolagen delade upp distributionen i Halland, linjen gick strax söder om Harplinge och Lidhult. Dåvarande Sydkraft ansvarade för elförsörjningen i södra Halland och Yngeredsfors för de norra delarna. Med tiden gick de flesta mindre privata elbolag upp i de två kraftverken och gränsen mellan dem gick strax söder om Harplinge och Lidhult. Sydkraft förvärvade tidigt rätten till fall i Lagan och dess biflöden för att kunna dra elkraft därifrån till Halmstad, Helsingborg, Landskrona, Lund och Malmö. I styrelsen till Sydkraft satt en representant från varje stad. År 1909 stod kraftverket i Majenfors färdigt och året efter verken i Bassalt samt i Övre och Nedre Knäred. Det medförde att Halmstad fick elektricitet via en kabel från Lagan och från och med 1912 började landsbygden norr om Halmstad att elektrifieras.

-- Yngeredsfors Kraft bildades för att exploatera vattenkraft i Ätran utan att riktigt komma igång. Bolaget köptes 1905 upp av ASEA och Papyrus i Mölndal, men behöll namnet. Papyrus pappersbruk behövde mycket el till sin fabrik och Yngeredsforsen var den närmaste energikälla man kunde hitta, menar Tomas Bergquist.

År 1907 stod kraftverket klart och man förde över el till pappersverket genom en 100 kilometer lång 50 kV ledning. Då hade även Varberg gjort avtal med Yngeredsfors Kraft och 1914 slöt man även avtal med Kungsbacka stad och Särö elektricitetsverk för leverans av el. Men eftersom Ätran var relativt opålitlig som kraftkälla byggdes även en ångkraftverk i Varberg för att ha som reserv vid torrtider.

El till landsbygden dröjde

I motsats till Halland saknade Bohuslän stora åar och blev istället hänvisade till kraftkällorna i Göta älv där eldistributionen sköttes av Trollhätte kraftverk i början av förra seklet. Bland annat drog Trollhätteverket en kabel för 50 kV till Uddevalla. Stadens transformatorstation såg sedan till att man kunde få tillgång till el i mellersta delarna av länet. De södra delarna fick sin eldistribution från transformatorstationerna i Lilla Edet, Nol och Göteborg. Det fanns några enskilda kraftstationer som byggt för kommersiella skäl, som vid Munkedals Bruk och Strömstads elektricitetsverk. Men på grund av att man inte hade tillgång till fler åar/älvar så tillhörde Göteborgs och Bohus läns landsbygd på 1920-talet ett av tre län i Sverige som var minst utvecklade när det kom till elektricitet. De andra två var Gotland och Kalmar. Det här gjorde att bland annat Aktiebolaget Skandinaviska Elverk, SEV, började titta på hur man kunde få till distribution i områden som inte hade fått tillgång till el, som exempelvis Orust, Tjörn, Öckeröskärgård och Norra Bohuslän.

Privata initiativ drev utvecklingen

Första världskriget innebar att prisutvecklingen på kol sköt i höjden och att vattenkraften blev en ännu mer intressant energikälla. Under de här åren, efter 1910-talet, startades många privata elinitiativ på landsbygden av driftiga bybor. Under krigsåren bildades bland annat Fjärds kraftaktiebolag som byggde en kraftstation i Ålgårda i Räfsån, som distribuerade el till en stor del av Norra Hallands landsbygd. På västra Orust bildades 1919 en ekonomisk förening för att kunna distribuera el och först ut att få el var Nösund, Gullholmen och Käringön. Som privatkund fick man betala en andel och fick då två lampor a’ max 50 W att använda i hushållet. Ville man ha mer el kunde man köpa ytterligare en andel. Under 1910 så kom elektriska strykjärn ut på marknaden för många blev det den första elektriska apparaten att ha i hemmet, som ett komplement till belysningen.

Kartläggning av elens framfart

Staten började också inse att tillgång till elektricitet var viktig för framtiden och i mitten av 1920-talet gjordes utredningar, uppdelat per län, för att se hur kapaciteten var i landet. I ”Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Göteborgs och Bohus Län” som presenterades 1926 kan man se att följande områden hade då fått tillgång till elektricitet: Örgryte, vissa delar av Askims Härad, industrier i Gårda, Råda, Härryda, Säve, Forshälla, Lysekil, Kungshamn, Fiskebäck, Marstrand, Strömstad och Tanum. Utredningen för Hallands län var klar året innan och visade på hur viktiga de små lokala elföreningarna hade varit för elektricitetens utveckling på den Halländska landsbygden:

"Närmare tre fjärdedelar av den elektrifierade åkerarealen är således anslutna till lokala distributionsföretag med egna kraftstationer. Den insats. som de många små företagen gjort för landsbygdens elektrifiering, har därför vad Hallands län beträffar hittills lämnat väsentligt större resultat än de två stordistributörerna."

Några av de lokala kraftverken som bildades i mitt och slut av 1910-talet i Halland var bland annat Fjärås, Tvååkers Kraftaktiebolag, Skygge Kraftaktiebolag och Bobergs kraftförening.

De större kraftbolagen tar över marknaden

I takt med ett ökat energibehov från industri, järnväg och privata hem och ett ökat behov av underhåll och utbyggnad av elnätet började sedan många av de lokala bolagen köpas upp av de större kraftbolagen. De skedde inte bara i Halland och Bohuslän utan över hela Sverige. De små bolagen hade helt enkelt inte resurser att bygga ut nätet eller för se till att sköta det underhåll som krävdes. Det här var faktiskt en stor fördel för abonnenterna på landsbygden då de blev kunder hos bolag som både hade de ekonomiska möjligheterna och resurserna att underhålla och bygga ut näten och göra distributionen enhetlig. År 1945 hade 83,5 procent av hemmen på landsbygden i Sverige tillgång till elektriskt ljus. Och 1950 hade 96 procent av bostäderna på landsbygden i Hallands län och 89 procent av bostäderna i Göteborg och Bohus län tillgång till elektriskt ljus. På 1950-talet blev det också vanligare att man på landsbygden gick över till elspis. Även om den lanserades redan på 1920-talet så behöll merparten av hemmen på landet sin vedspis fram till mitten av förra seklet.

Kärnkraft och olja blir alternativa energikällor

Man brukar säga att Sverige var helt elektrifierat på 1960-talet, även om det fortfarande fanns några mindre byar i landet som saknade el. Elen hjälpte oss mycket i våra hem och vi hade tillgång till bland annat eldrivna spisar, tvättmaskiner och dammsugare. Och vi var långt före många andra länder. Den svenska vattenkraften som hade varit vår viktigaste källa började under 60-talet få konkurrens av kärnkraft och olja och vi slutade under det decenniet att bygga ut våra älvar. Istället satsade vi på kärnkraft och olja som komplement och Ågestaverket invigdes 1963 och Ringhals 1–4 togs i produktion mellan 1975 och 1983.

-- När kärnkraften byggdes ut var det ett stort fokus på att förstärka våra elnät. 400kV och 130 kV-näten byggdes ut över hela landet under 70-talet. Vi har klarat oss med denna kapacitetsförstärkning fram till nu, men elbehovet väntas nu öka drastiskt i samhället på grund av den klimatomställning som pågår,  berättar Lars Viksten, stationsingenjör på Ellevio.

När oljekrisen kom på 1970-talet blev direktverkande el i våra hem allt mer intressant. Det var också under de här åren som intresset för vindkraft som energikälla verkligen började och man började undersöka förutsättningarna för att börja använda det i Sverige. En energikälla som med tiden har blivit allt viktigare i den klimatomställning som just nu pågår i vårt samhälle.

Nedgrävda kablar och ökad kapacitet 

I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det mest fokus på underhåll av näten, att ansluta nya kunder och sätta ut nya ställverk där det behövdes i de flesta delar av Sverige. Men stormen Gudrun ändrade på det.

-- Efter Gudrun har vi haft ett mycket stort fokus på att gräva ner kablar för att minimera elavbrott och säkra vår elförsörjning. Här på västkusten var cirka 60 procent av alla ledningar nedgrävda 2006. Idag har vi nått upp till 93 procent, säger Tomas Bergqvist.

Sedan 2015 är det Ellevio som har ansvar för nätet i delar av Sverige, bland annat i Halland och stora delar av Bohuslän där man kopplar upp cirka 132 000 kunder. Ellevio består i sin tur av en lång rad bolag, som genom årtiondena gått samman och bildat större enheter. Som Yngeredsfors Kraft, Gullspångs kraft och Stockholms Energi.

-- De kapacitetsförbättringar av näten som gjordes på 70-talet skapade bättre balans mellan kärnkraften i söder och vattenkraften i norr. Trots att vi på Ellevio är en nettoexportör av elkraft finns det flaskhalsar i systemet med ett överskott i elområde 1 och 2 (Norrland) och ett underskott av el, vid dåliga vindförhållanden, i område 3 och 4 (mellersta och södra Sverige). Begränsad överföringskapacitet mellan norr och söder gör att det blir stora prisskillnader, förklarar Lars Viksten.

Under de senaste åren har det därför varit och fortsätter vara ett stort fokus på att förstärka kapaciteten i både det lokala och regionala näten på västkusten för att möta det ökade behovet av el idag och i framtiden. Bland annat förstärker Ellevio lokalnäten i Åsa, Löftadalen, Västra Frillesås och Idala, vilket ska vara klart under 2025. När det kommer till regionnätet kommer det bland annat att byggas två nya ledningar från Lindome norrut, mot Mölndal och Göteborg samt en ledning från Lindome via Sinntorp till Kungsbacka. Billdals ställverk kommer också att förnyas och moderniseras och ledningen mellan Onsala och Gottskär ska grävas ner.

Elektrifieringen av samhället fortsätter – men nu i en annan form.